Fred Åkerström var en av de främsta vistolkarna i 1960- och 70-talens visvåg. Här berättar hans dotter CajsaStina med kärlek, sorg och saknad om sin när- och frånvarande far.
"Den rungande tystnad som min far lämnade efter sig när han försvann ur mitt liv för 25 år sedan, ekar i mig än i dag. Jag var 17 år då, 1985. Alla dessa ord och meningar som aldrig utväxlades mellan oss, dessa frågor som aldrig blev besvarade.
Vi hann inte mötas, på lika villkor - trots min biologiska ålder var jag rent mentalt 8-9 år då han gick bort. Den monumentala respekten för honom - skräcken - frös min inre klocka.
Under en period av flitigt tågpendlande i samband med en skivproduktion för några år sedan började jag skriva ner vad som skulle kunna liknas vid ett fiktivt samtal mellan oss; minnena fick åter liv - barndomsminnen av himmelsk, berusande glädje ... men också av förlamande rädsla och förtvivlan. En trasmatteväv bestående av mer eller mindre sammanlänkade texter, verser, brev och dagboksanteckningar började ta form - grunden för denna bok.
Ungefär samtidigt som mitt arbete med boken påbörjades, återfann jag bland min fars kvarlåtenskap ett gammalt skrivhäfte fyllt med farfars egenhändigt nedtecknade barndomsminnen. Dessa barndomsskildringar har efter hand hjälpt mig att förstå något av orsaken till den själssmärta som tycks ha gått i arv i generationer inom vår familj. Många av de smärtsamma situationer som min far omedvetet utsatte mig för, får därigenom sin indirekta förklaring.
En far - en manlig norm att formas av, att anta, förkasta och ompröva, i all oändlighet.
Den brist på mentala redskap som min fadersrelation rustat mig med, har gjort att jag många gånger upplevt mig gå genom livet med bakbundna händer. En smärtsam, ofta mycket förvirrad resa.
Genom att skriva den här boken har jag försökt återskapa något av det försonande samtal pappa och jag aldrig fick, i levande livet."
CajsaStina Åkerström
